Men hur som helst vill jag ändå ta upp saker och händelser i mitt och min familjs liv, svårt att ignorera när det stora flyttlasset går.
Inte en utan två av mina underbara "barn" flyttar nu till helgen.
En stor omställning, härligt härligt, konstigt, sentimentalt och omvälvande.
En epok är slut och kommer inte tillbaka...
Mycket tankar och känslor, en särskild tanke som gärna dröjer sig kvar är att vi bara har våra barn till låns.
Till låns några år av deras liv, betydande år, barnaåren... men nu när jag i just i dagarna är uppfylld av det här är känslorna att det gått så fort , det var ju inte länge sen vi satt i köket efter förskolan och pysslade eller packade deras matsäckar eller.. ja så där skulle jag kunna skriva om i all oändlighet.
Jag ska inte sticka under stol med att det känns skönt att få sitt hus tillbaka, för så kan det kännas när man har nästan vuxna barn hemmaboende, att man är gäst i sitt eget hus.
För det är ok att plocka efter små barn.. när de är vuxna.. nja inte helt ok men man fortsätter i samma anda.
Nu är det snitslad bana här hemma, det packas, sorteras och slängs.
Mina fantastiska, duktiga, vackra roliga... ja de finaste flickor flyttar till gemensam lägenhet.
Och bara det.. känns ju så himla bra.. att de trivs och tycker om varandra, tryggt och bra!
självständiga och starka...
Lycka till mina fina fina döttrar!!!
Evelina i storasyster Josefins knä
Små påskkärringar
Här hemma bland alla flyttkartonger, minnen, går en liten mamma och undrar var tiden tog vägen, stolt, glad, sentimental och en smula ledsen.. men nu är det ett annat liv som står på glänt
Vår "prins" i familjen bor fortfarande kvar hemma hos sin mamma och pappa... och det är för väl det...
Ni får ursäkta min frånvaro på kommentatorssidan just nu.. men jag kommer tillbaka så fort det lugnar ner sig här
ccccccccccccccccccccccccccccccccc
Nu måste jag på jobb!!
Kram på er
Ann-Catrin
47 kommentarer:
Oh...sitter här och läser medan jag hör lillen jollra. Storasyster växer så fort. Snart är det dags för mig att göra ett sådant inlägg! Jag måste erkänna att jag ryser när jag läser...jag vill hålla kvar...
Kram.
Usch, får tårar i ögonen... har själv en som fyller 17 i april och en som fyller 14 i sommar. Ett tag till har jag väl dem hemma, men sedan... Inte för att man inte vill att deras liv ska gå vidare, och inte för att man inte vill ha huset för sig själv, men för att det är sorgligt med epoker som slutar... sorgligt när den perioden i livet är slut. Jisses, det gäller att njuta nu, de få åren man har dem kvar:)
kram p ådig, och tänk så kul det blir när de bjuder hem sina föräldrar på fika i sin egen lght. Det blir mysigt, och en ny epok som startar.
Kan man inte stanna tiden...bävar för den dag då de tar flyytkartongerna med sig...men så är tidens gång och man växer väl in i det antar jag...tänker på dig!!!
Största kramen till dig!
Ditt inlägg berör verkligen. Det är så sällan man får dela de känslorna med någon. Glädjen och melankolin tillsammans. Vilken bedrift att vara någons mamma, att ge någon annan styrkan att stå på egna ben!
En uppiggande liten film... http://www.youtube.com/watch?v=Cbk980jV7Ao
Kram Linda
PS. Tack för en fin blogg som inspirerar!
Hej Vännen,
Jaaa...det är livets gång att barnen lämnar en nån gång i livet...förr eller senare. Du har ju helt rätt i att barnen bara är till låns, att vårda så bra man kan! Du verkar ha gjort ett väldigt bra arbete på den fronten, och vilken trygghet det måste vara att bägge flickorna kommer att bo ihop! Hålla småkoll åt mamma på den andra systern o viceversa*fniss*.
Tur att du iaf har din Prins kvar hemma när Prinsessorna går in i verkliga vuxenlivet.
Men du....dom kommer hem till mams iaf när de blir hungriga eller tvätten översvämmar dom!*fniss*
Ha en bra vecka!!
Kramar, Ullis
Ja oj så fort det går...Min äldsta blir 13 & så tänker jag att lika lång tid till (som varit så kort!) & så är han 26!!! Klart man blir sentimental. Tur att du får njuta av minstingen en tid till :)
Oj! Jag förstår att det blir dubbla känslor. Idag är jag hemma och VAB:ar med min lilla 2-åring. Ska verkligen ta till mig och njuta av varje stund tillsammans med honom. Hipp happ så flyttar väl även han hemifrån.. Tycker inte att det var längesen som han föddes!
Mysigt med sådan syskonkärlek att de flyttar tillsammans! Det har ni gjort bra :-D.
Ha en toppendag!
Kramar
Hej där vännen!
Så gripande din berättelse är. Jag vet vad du går igenom nu,har själv fyra barn som lämnat boet. Åhh vad jag grät. Värst var nog första barnet. En klump i magen och känslan av en tid som aldrig kommer tillbaka. Jag hade svårt att ta tillvara tiden som jag fick över till mig själv. Blev mest bara rastlös. Men så mötte jag en vännina som berättade att efter en tid känns det bättre och då kommer uppskattningen av allt man kan göra för sig själv.
Numera njuter jag av egentid men ännu MER av stunderna då barnen kommer till oss en helg. Då äter vi gott, spelar kort, pratar, skrattar och bubblar i utebadet tillsammans. Då finns bara kvalitetstid. De stunderna samlar jag i mitt hjärta...
Jag önskar dig allt gott
Kramar Viveka
uj, här trillar tårarna också... jag önskar döttrarna lycka till med självständigheten! vad skönt det ändå måste kännas för dig att de har varandra att ty sig till o slipper känna sig alldeles ensamma när de rycker upp sina rötter!
varm kram
ingela
Hej rara A-C,
vad fint du skriver, jag blir alldeles rörd här (fast mina är ju bara tre och fem än så länge!).
Barnen, barnen, det käraste man har...
En stor kram till dig och även grattis & lycka till åt tjejerna, vad roligt för dem!!
Oj så vemodig, nei kan ikke si jeg ser frem til en sådan flyttedag, usj..
Stor trøsteklem
hej lilla vän!
ååå jag lider med dig....tiden går alldeles för fort.
Men som du säger nu får du livet tillbaka..kan göra nästan vad du vill men det måste vara svårt att släppa taget.
å jag vet att dina flickor vet att mamma å pappa finns där när det behövs.
Kram på er allihop!
Nilla
Hei
ja det er nok livets gang dette. Min datter har flyttet to ganger , nå bor hun hjemme igjen.
Selvfølgelig blir det rart å ikke ha de hjemme. Men så bra ta de flytter sammen, det er jo godt.
Varme klemmer Kerstin
Oj,oj,oj så det måste kännas! Jag kan ju bara tänka mej eftersom jag inte har egna barn!
Ja du, det är som en ny fas i livet - helt klart och det kan nog ta lite tid att vänja sej!
Så fint ändå att du delar med dej, säkert många som känner igen sej!
Jättefina goa bilder!
Tänker på dej!
Kram
Lisa
Åhhh..du..så där är det..
Jag sa precis här hemma för ett tag sedan att det var inte länge sedan som våra döttrar var små och satt i sofforna på Lördags kvällen med oss och åt godis, numera är det bara vi två som sitter där och döttrarna är ute och roar sig med sina kompisar..lite vemodigt är det allt ändå.
Men så är ju livet, vi vissteju det, men ändå..
ha det nu så bra mellan flytt kartongerna
Kraam Anette
Har ju inga egna barn men jag förstår att det måste kännas både och och framför allt att det blir turbulent när två av dom flyttar samtidigt!
Men det är skönt ändå...
Att dom alltid har sina föräldrar att återkomma till.
Och att dom flyttar i hop är ju ännu en trygghet!
Kram Hannis
Ps.Sen är det faktiskt inget fel i att bli sentimental eller fastna i tankar.
Det är ju ofta dom som påminner oss om vad son är viktigt=))
Vet precis hur du känner! Sonen lämnade boet för ca 1 år sedan till lägenhet i stan så det gick ganska bra. Nu har han flyttat till Irland...känns lite långt borta men man är ju glad för deras skull och att ens önskan att de ska växa upp o bli självständiga har lyckats! Men saknaden finns ändå kvar....
Visst blir det tomt och konstigt på någotvis.Samtidigt tror jag också du känner en förväntan och glädje för deras skull.Det är sunt att dom vill dra iväg till något eget.Sedan kommer dom alltid tillbaka till boet för att hälsa på ibland för att bo ett tag.Tycker att man fått en mera nära kontakt med barnen sen dom flyttat hemifrån.Men det är tufft för ett mammahjärta.Man vill ju gärna ha full koll på sina ungar och så helt plötsligt så har man inte det.Vår yngsta (20 År )ska nu åka till Göteborg på torsdag för att ordna med jobb och bostad.Det är inte roligt.sedan är väl det också att jag åtminstone upptäcker att oj är jag så gammal.
Du ska se att det kommer att kännas bättre när allt är ordnat för dem.
Lycka till till din nya känsla och för att saker och ting blir lite annorlunda.
Kram på dig
ewa
Usch ja, vill inte tänka på hur jag kommer känna mig...
Som tur är så har jag några år kvar att njuta... för som du säger det gäller att ta vara på dessa år. Det går fort. Tyvärr så fokuserar man ju ofta på det jobbiga, som tex att inte få plats själv med intressen och saker. Men, vad betyder det när man har sina barn.
Det gäller nog att se det som att allt har sin tid, lära sig njuta av det som är just nu. I ditt fall har dina flickor vuxit upp till starka individer som vågar ta steget att bryta upp från föräldrarna (även om jag har svårt att tro att de inte kommer tillbaka då och då för råd och hjälp...) och påbörja sitt vuxna liv. Det är härligt!
Men visst blir det tomt... Kanske några av dina drömmar får plats i ditt liv nu... :)
Tänker på dig i din omvälvande situation och önskar dig och familjen lycka till i er nya livssituation.
Många kramar
Willewira
Aha...det är dax...för flickorna att skapa ett eget hem...nostalgisk...sentimental...det är nog precis de där känslorna som skall vara där...
bäver och glädjs om vartannat när jag tänker att den dagen snart är här hos mig med! Jag är lite orolig att någon av dem flyttar utomlands...min 18-åring pratar om Kina och Japan...hjälp...det är ju på andra sidan jorden...
Du har så rätt...det har gått så fort...alldeles för fort ibland...
Kram i flyttkaoset!
Bella
Åh. Ja, det går så snabbt. Har en son som fyller 19 i höst.
Han har börjat prata om att flytta hemifrån och det.. känns.
Jag får riktigt tårar i ögonen när jag läser det du skriver.
Man kan ju inte ha dem hemma hela livet och inte kan man säga till dem att man helst ville det. *s*
SJälvklart måste man pusha och stötta samtidigt. Precis som vanligt.
Men att det blir annorlunda. Och att en epok byts ut utav en annan.
Så blir det ju helt klart.
Jag kan nog sätta mig in i hur det är hemma hos er nu. Med lådor och minnen och glädje och nostalgi om vartannat.
KRAM till dig.
Jag förstår dig! Man är ju mamma för livet, oavsett om ens barn är 2 eller 42 år :) Min systers äldsta barn, 24 år gammal, flyttade till USA efter jul. Hon är ju givetvis glad för att han funnit kärleken osv men det är ändå en stor sorg.
Svårt att vara mamma- men ändå det bästa som finns!!
Kram Helene-mamma till 3
Tiden går så alt for fort.. nå fikk jeg en påminnelse om å å nyte hverdagen mens man kan, plutselig begynner en ny hverdag.
Så utrolig koselig at de flytter sammen.
Nej men usch, jag börjar gråta av ditt inlägg. Min lilltjej är bara två men det slog mig plötsligt att hon bara är till låns. Har inte riktigt tänkt så innan. *ryser* Gud så skönt att dina tjejer ska bo tillsammans och vilka söta bilder på dem! Lycka till med alla bestyr och tack för din underbara blogg! kram kram Therése
hei hei !!
En liten norgeshilsen:
Så koselig innlegg;-) Slik er det ja. har selv en datter som er flyttet ut fra "redet". Men har heldigvis to gutter igjen ;-)
Håper det er greit at jeg har link til bloggen din på min side!!?
Nydelig blogg!
Kristin fra norge
Så rörd jag blev nu, men det är som du säger barnen är bara till låns. Ibland kommer det över mig att verkligen njuta och ta tillvara tiden ännu mer med min lilla dotter 15 månader. Fast dom kommer ju alltid finnas där ändå i ens hjärta.
Så söta bilder på dina döttrar. Förstår att det är blandade känslor du har. Fast härligt att dom finner stöd i varandra nu i sitt första boende på egna ben.
Kram
Åh, vilket vackert inlägg!
Jag vet hur det känns, fast det bara var en..:) men det är just den känslan av stolthet blandat med vemod och tankar om vart tiden tog vägen!
En tanke som ofta slår mig när jag tittar på mina äldre barn. Ibland måste jag blinka en extra gång, för att hinna med på nåt sätt.
Det skönaste är att de vet vad de vill, är självständiga och klara för livets lek. Och om vi som lånat dem så länge, har skött oss någorlunda.Så finns vi där, alltid, för varann!
Ja, du hör, här är en till som blev en smula sentimental av ditt vackra inlägg..:)
Största kramen min till dig...alltid!
Njut av din nya epok..!
Nog känns det lite konstigt att barnen ger sig iväg. För min del så flyttade vi ju samtidigt, han till sin tjej och jag till gubben. Så det hanns inte med att kännas någon större saknad. Men det är ju skönt att dom växer upp och kan klara sig själva.
Hoppas du har en bra dag.
Kram Elzie
Jo vännen, jag kan förstå att det känns i modershjärtat. Men du vet att mammas mat är ändå mammas mat, så jag tror inte det blir så långt mellan besöken hem.
Jag pustade ut lite nu i höstas när min 16 åring började gymnasiet...här i byn. Jag har tre pojkar tänker ibland på hur det ska bli när de flugit ut. Hoppas att de håller sig i södra sverige och jag hoppas att deras kärestor accepterar oss, så det kan kännas som att vi får tre vuxna döttrar också.
Kram Linda
Ja det känns när dom flyger ut från boet. Vi har bara vår grabb som bor kvar hemma. Han blir 21 i år. Men har inget fast jobb ännu. Så mig får ni har kvar länge brukar han skoja och säga. Det gör inget stämmer gubben och jag in i kör med.
Kram mamma C
Jag förstår så väl att det kommer kännas både tomt, ledsamt och lite tråkigt när barnen flyttar!
Men man får fylla tystnaden och tomheten med att uppta gamla intressen och gamla bekantskaper tror jag..
Och vips har det gått några år, så har man förhoppningsvis några barnbarn att skämma bort:D
Min äldsta fyller 15 i sommar, och jag tycker redan att det känns jobbigt att han växer upp så fort!
Tänk att det faktiskt kan vara så att han flyttar inom bara några år!! *GULP*!
Tur att man får dalta med den lille (8 i sommar) några år till;)
Kramar dig i alla fall!
Och önskar dina döttrar lycka till på det nya livets vägar:D
Susanne
Brukar faktiskt tänka på det mer och mer, min äldsta ligger ju i lumpen så han lär väl flytta sen efter det om inte till nån annan stad för att gå i skola--sen min andra grabb går 2:an i gymnasiet.. som tur är minsta "bara"14 - Hmmm
men det går så fort, väldigt fort...
Kramar/Annelie
Självklart så måste man få vara sentimental. Det är säkert en jobbig omställning för dina döttrar också även om det mest känns spännande nu. Så himla skönt att de har varandra då, man är ju lite "lost" när man flyttar hemifrån måste jag säga.
Och sen får du ju rå om dem lite extra när de kommer hem på besök. Älskar själv att åka upp till mina föräldrar och bli omhändertagen =)
Och inte att förglömma så har du ju din prins också.
Kram.
Fy... den dagen får gärna vänta länge... De växer ju för fort. Förstår att du är lessen samtidigt glad för deras skull. Det är spännade för dina raringar samtidigt som man vill bara ha dem nära en hela tiden. kram sari
Goaste vännen! Jag har ofta tänkt på hur det blir och känns när mina flickor flyttar och kan verkligen leva mig in i dina känslor!!!
Man får väl försöka tänka att livet på något sätt faktiskt BÖRJAR för dom!!
Ha det gott mitt i alla känslostormar av glädje och "sorg"
Kramar i massor från mig
Goaste vännen! Jag har ofta tänkt på hur det blir och känns när mina flickor flyttar och kan verkligen leva mig in i dina känslor!!!
Man får väl försöka tänka att livet på något sätt faktiskt BÖRJAR för dom!!
Ha det gott mitt i alla känslostormar av glädje och "sorg"
Kramar i massor från mig
Rör till tårar...vill hålla kvar mina små, var mina för alltid!!
Men var sak har sin tid, när mina små blir stora hoppas jag klara det på ett bra sätt, precis som du verkar göra nu.
Kram i stöket, tack för ett fint inlägg.
Hej Vännen!
jaa, tiden går så fort!
mi dotter är 13 år..i bland sitter jag och räknar..det är kanske int emånga år kvar för henne hemma..jag flyttad enär jag var 18 år..i princip så kanske hon flyttar om 5-6 år..kosnstigt..
förstår att du har det tomt och konstigt hos dig nu..
Roligt att tjejrna vill bo tillsammans..
kram anna
Usch ja tiden går så fort. man önskar att dom kunde stanna för alltid. För mig kommer mina tjejer alltid vara mina "små prinssesor", hur stora dom än bli.
Dom kommer nog hem ofta, saknar nog sin mammas mat och kramar lite för mycket för att kunna hålla sig därifrån:)
Kram Emma
Har också en prins på 15 år kvar hemma då dom två äldsta flyttat hemifrån,det känns......jag förstår precis hur du känner..Men i April kommer första barnbarnet,det ska bli underbart roligt..Ha det bra! Kraam susanne
Har något åt dig hos mig...
Kram/Annelie
Ja, allt i livet är till låns egentligen... det är fint om man tänker så ibland. Det är nog sunt att ha den inställningen. Att aldrig ta något för givet.
Ja barnen blir fort vuxna. Var stolt att du fostrat självständiga duktiga flickor som klarar att flytta hemifrån. Dom kommer säkert och hälsar på och det är faktiskt väldigt kul med vuxna barn.
Kram Mia
Måste kännas ovant och konstigt när barnen flyttar! Tiden går ju så fort! Här sitter vi fortfarande och trängs i soffan, tittar på TV och äter ostkrokar...
Ha en trevlig kväll!
Kram Anki - ny i bloggvärlden men som följt din fina blogg
Hallå A-C, visst är det blandade känslor när dom flyttar, jag har ju en som pluggar i grannstaden kvar här hemma och det blir välan oxå så att så länge man bor kvar som vuxen i hemmet så tar man inte fullt ansvar...för vi finns ju alltid här som stöttar med det mesta, så snart är det dags att stå på egna ben när man passerar 22, eller hur...samtidigt som man vill ha den siste kvar...så visst är det svårt med motstridiga känslor, kram
Vilka söta bilder du visar på tjejerna! Ja det måste kännas konstigt att de flyttar.
Skönt att du har en kvar hemma iallafall.
Vad fint du skriver :-)
Kramar
Johanna
Hej! hamnade här på din blogg länkandes från en annan..lite kul att kolla runt på heminredningsbloggar. och utav någon anledning började jag läsa lite på din blogg. och precis så här hade vi för tre år sedan, våra barn flyttade hemifrån med en månads mellenrum..mycket omtumlande känsla..från att ha varit 6 vuxna (bådas respektive va allt som oftast oxå hemma hos oss) till att "bara" bli vi två (mamman och pappan) kvar hemma! Tänkte många tankar om hur jag ska klara mej utan dom, vad ska mannen och jag prata om, hur tyst kommer det att vara, o.s.v..hönsmamma som man är! Men vet ni...det är bara så underbart!! Trodde aldrig att jag skulle tycka så...nu har ju vi förmånen att få ha dom alla kvar i samma stad så vi träffas ofta, men det är så skönt när dom går hem till sej igen..inge illa menat utan vi tycker nog så alla parter. Det är en ny period som börjar i ens liv...så fantastiskt att umgås med sina vuxna barn. och nu har vifått ett barnbarn...oj,oj,..livets efterrätt! Lite tankar från mej bara...Ha det gott alla som tog sej tid att läsa detta! Kram från Carina
Skicka en kommentar